Det är spännande att göra litografier

Min första litografi gjorde jag 1969 hos Rolf Jansson åt Konstfrämjandet. Jag visste inte mycket om tekniken, men Rolf Jansson var en underbar lärare, arbetskamrat och litograf. Rolf hade 30 års erfarenhet av att samarbeta med konstnärer och han satsade sin själ för att nå ett så gott resultat som möjligt. En riktig trollkonstnär var han.

Han berättade gärna roliga, skarpa och kärleksfulla historier om sina konstnärer. Det kunde vara X-et, Amelin, Jolin, Vera Nilsson, Olle Olsson Hagalund, Oskar Bergman, Lennart Rhode, Siri Derkert m.fl. som kom i skottgluggen.

Under tio år var Rolf min lärare och litograf. För mig en ovärderlig tid att minnas. 1973 flyttade Rolf sin verkstad i Nacka till den nedlagda konsumbutiken i Vikmanshyttan där han skapade en stimulerande arbetsmiljö med naturen inpå knuten. Rolfs tidigare medarbetare Gösta Fredriksson och Per Erik (Pecka) Holmgren startade eget, Grafiktryckarna i Nacka. De valde att främst arbeta med modernare metoder där konstnären tecknar på film och bilden trycks från plåt.

Bröderna Mats och Per Ove Westman började som lärlingar och medhjälpare hos Rolf. Att vara lärling innebär bland annat stenslipning och tunga lyft av de stora stenarna som kan väga uppåt 200 kg. Mats och Per Ove fick lära sig det svåra hantverket från grunden.

Hösten 1980 dog Rolf. Mats och Per Ove Westman tog över och driver nu litografiverkstaden vidare. De har lyckats och nu söker sig konstnärer från hela Sverige till Vikmanshyttan för att trycka sina litografier.

Det goda och stimulerande samarbetet har fortsatt. Varje dag lär man sig något nytt. I min atelje arbetar jag så ensam. I den litografiska verkstaden arbetar vi i lag vilket kräver lyhördhet, känsla och yrkesskicklighet av tålmodiga tryckare. För mig är det en härlig och nyttig kontrast till mitt ensamma arbete i ateljen.

Mona Huss Walin

Mona och Rolf Jansson

Mona tecknar på en litografisk sten

OM LITOGRAFI av Rolf Jansson

Litografin (av grek. lithos, sten, och grafein, skriva) uppfanns av Alois Senefelder (bild till höger) 1796 boende i Solnhofen i Sydtyskiand. Han var en föga uppskattad teaterman och kompositör. När han inte lyckades få någon förläggare för sina alster ville han trycka själv. Noter graverades på kopparplåtar vilka var dyra, så han tänkte att de stenar som fanns överallt i trakten kanske kunde användas. De första försöken bestod i att gravera på Solnhofenstenen och även det gick bra.

Av en tillfällighet kom han på möjligheten att utnyttja det kemiska faktum att fett och vatten stöter bort varandra och en av de största uppfinningarna inom tryckerikonsten var gjord. Han vidareutvecklade sin metod, fick privilegium, skrev en lärobok i litografi och reste omkring för att få den accepterad. Metoden kom dock inte i bruk förrän omkring 1810, då tiII att börja med överklassens amatörartister tyckte det var ett intressant och roligt tidsfördriv att få sina teckningar mångfaldigade.

Kalkstenen som är lämpad för litografering finns nästan uteslutande i Solnhofen. Den är mycket tät och fattig på fossiler i förhållande till andra kalklager. Man tecknar spegelvänt på en planslipad sten med svart tusch och/eller krita, som är gjord av tvål, fett och kimrök med tillsats av hartz för att göra kritan mer eller mindre hård. Oavsett vilken färg man vill trycka litograferas alltid med svart. Ofta göres först en linjekontur när man skall göra en färglitografi. Denna överföres som s.k. klatscher till så många stenar som man vill ha färger. En sten för varje färg, men man kan givetvis blanda genom att trycka t.ex. blå på gul, för grön, röd på blå, för violett etc. Inpassningen av färgerna sker genom korsmärken som kommer från den första stenen eller konturstenen.

Sedan konstnären gjort sitt arbete prepareras stenen med gummi arabicum och saltsyra, s.k. etsning. Stenen är därefter klar för tryckning. Före tryckning tvättar man bort tuschen och kritan med terpentin. Kvar blir då en fet grund som tar emot den feta tryckfärgen från valsen. Stenen fuktas med vatten före varje invalsning. Detta gör att färgen endast fäster på de av konstnären tecknade partierna. Oftast göres provtryck där man trycker samman alla de avsedda färgerna. Före den definitiva tryckningen kan man då göra ändringar både på teckningen och färgerna för att komma till önskat resultat. Konstnären har oftast hjälp aven litograf som utför tryckningen och samarbetar med konstnären ifråga om tekniken och blandar färgen i samråd med konstnären.Så här skriver Redon i "A Soi - Meme" s. 123: "Inget skulle bli välgjort, inget fullbordat utan det uppmärksamma samarbetet av denna enkla lyhörde medarbetare ... "

Begreppet "original-litografi" användes endast när konstnären själv litograferat (tecknat) på stenen. Senefelder uppfann även en metod varvid konstnären utför bilden på s.k. överföringspapper varifrån bilden överförs till stenen. Med denna metod kommer man ifrån den besvärliga spegelvändningen av bilden.

Sedermera kom även zinkplåt till användning som ersättning för sten. Även aluminium och plast har kommit in med det modernare offsettrycket i synnerhet för merkantiltryck. Faktum kvarstår: litografi är att teckna på och trycka från sten. Det är viktigt att det papper som användes är av högsta kvalitet, helst 100 % lumppapper, samt naturligtvis att man använder ljusäkta färger. Att vi idag har kvar så många fina grafiska blad-, bok- och tidningsillustrationer av alla goda konstnärer som arbetade för hundratals år sedan beror i hög grad på att man ännu inte lärt sig "fuska" och göra papper av trä, utan använde papper av lump. Uppfinningen av litografien innebar att konstnärer som t.ex. Daumier och många andra på ett mycket snabbare och aktuellare sätt kunde göra bilder som tidigare för tryckning gjordes i träsnittsteknik. En bild säger ju mer än tusen ord, och på den tiden då de flesta var analfabeter, betydde bilden ännu mer.


Startsida
Litografier
Bildspel